malin

Så, vad sägs om en liten förlossningsberättelse? Är ju snart 4 månader(!) sen vår lilla tös föddes.

 

Inför förlossningen hade jag kanske inte läst på massor, tror nästan att min kära sambo hade mer koll än vad jag hade. Men jag hade ändå ett litet hum om hur jag ville att det skulle gå och vara. Hah! Som att man kan planera hur det ska gå till! Det blev helt tvärtemot med hur mina förväntningar såg ut! Både bra och dåligt.

 

Jag hade innan förberett mig på att det kan (skulle) ta lång tid. Förvärkar i dagar och många timmar på förlossningen, så blev det verkligen inte kan jag lova!

 

 

Vi var beräknade tisdagen den 21 mars och hade två möten inbokade den dagen. Jag vaknade med migrän och tog Alvedon för att den skulle minska lite, i alla fall ge mig min syn tillbaka vilket den gjorde för stunden. Jag och Robert åkte tillsammans till första mötet som var med en narkosläkare. Jag har scolios och vridningen sitter i ländryggen så jag hade under hela graviditeten ställt in mig på att inte ta EDA men var ändå skönt att få prata med en kunnig om det och få höra skillnaden på EDA och Spinalbedövning. Mötet gick snabbare än va vi trott så jag åkte hem för att vila bort huvudvärken och Robert åkte och jobbade tills vi skulle möta barnmorskan. Väl där mådde jag mycket bättre och vi pratade lite om situationen vi var i att Robert bara fick vara i Skövde två veckor och behövde sen åka bort igen för en vecka (den veckan vi såklart skulle bli igångsatta). Vi pratade om att göra hinnsvepning men jag tackade nej till att göra den just då eftersom migränen kom tillbaka och blev värre och jag kände att jag inte skulle klara en förlossning (hah!) Vi bokade in en på torsdagen istället och begav oss därifrån, jag hem och Robert till jobbet.

 

Robert kom hem strax före 17 och jag hade precis skickat iväg ett meddelande till syrran om att jag trodde att jag hade fått lite förvärkar och att det blir bebis inom några dagar. Runt 16.30 hade jag vaknat och haft mensvärksliknande smärta och äntligen kändes det som att det gick framåt, att nått äntligen hände då jag inte haft några känningar alls innan. 

 

Ganska snabbt kände jag att jag behövde klocka mina värkar då de kom med ganska jämna mellanrum men var i olika styrka, hade mellan tre-fyra värkar på 10 minuter. Varannan var lite starkare men fortfarande inga problem att ta sig igenom liksom. Ringde förlossningen då min barnmorska hade rekommenderat mig att göra det då jag haft migrän under dagen, klockan var nu ca 17.30. Sköterskan var väldigt trevlig och sa att det var bra att migränen börjat gå över och att jag klarade värkarna väl och kunde fortfarande prata mig igenom dem. Vi skulle ringa in igen om tillståndet ändrades.

 

Under tiden hade Robert stått i köket och fixat våfflor och bad mig sätta mig ner och äta lite men det gick inte! Jag kunde inte ta en värk om jag inte stod upp. Så jag stod upp och smaskade i mig våfflor, mums! Dock hade värkarna ökat i styrka och kom mycket tätare nu, skulle säga att jag fick en värk ungefär varannan minut nu men fortsatte att andas och äta mina våfflor. Tog en dusch mitt i middagen för att jag tänkte att det kunde vara skönt.. nej det var det inte.. eller ja.. nä.. inte som jag hade föreställt mig.

 

Robert tyckte att vi borde ringa förlossningen igen, det tyckte inte jag. Jag tycker att jag har ganska hög smärttröskel men tvivlade på den tröskeln då dessa förvärkar gjorde mer ont än jag hade föreställt mig (Här var jag ont anande om vad som skulle hända bara några timmar senare)! Anledningen till att jag inte ville ringa in var för att jag var inställd på att förvärkar kan man ha i veckor och jag är då ingen mes, jag skulle klara av det här och hålla ut. Robert ringde ändå vid 18.15 och förklarade att jag hade värkar varannan minut men att jag klarade dem bra. Till slut fick jag lov att prata med sköterskan ändå och kunde prata någotsånär igenom värkarna och jag fick beröm  för min andning (yay!). Antingen så skulle vi vara kvar hemma och ta det lugnt eller så var vi välkomna in och kolla. Vi valde att åka in, men stressade inte så mycket. Vid 18.50 åkte vi.

 

19.00 var vi vid sjukhuset. Jag hade fått sex värkar på vägen dit och var rädd för att bli hemskickad och behöva göra det här två, TVÅ gånger till! Sen nojjade jag för att vi hade parkerat fel, haha, vilka prioriteringar alltså! Till slut kom sköterskan och hämtade oss, bland det första hon sa var att vi skulle få stanna, inombords gjorde jag volter, till henne sa jag "jag älskar dig". Vi kom in på ett rum och jag fick lägga mig ner för att sätta på CTG, en mardröm då jag inte kunde ligga ner och ta värkar samtidigt.

 

Här nånstans börjar jag tappa lite hur allt gick till och i vilken ordning då jag typ hade en enda lång värk hela tiden och belönade mig med lustgas. Det sista jag verkligen har koll på är att runt 19.30-19.45 kollade de hur öppen jag var och hade då öppnat mig ÅTTA-NIO cm! Sköterskan sa att jag var en stark kvinna varpå jag svarade att det säger hon till alla. Hon skrattade men sa också att jag var född till att föda barn. haha! Skönt att höra med tanke på vad jag hade framför mig.

 

Till slut fick jag äntligen ställa mig upp och vagga runt ett litet tag tills det var dags att lägga sig igenom och göra sig beredd att föda ett barn. Låg på rygg i sängen och min lilla bebis ville inte riktigt komma ut utan låg för högt upp som jag förstod det (?). Efter ett tag fick jag ställa mig på knä lutat mot sänggaveln och det sa typ plopp så var hon ute. Sköterskan hade frågat efter första krystvärken om jag ville ta emot mitt barn men jag sa att det får Robert göra, han i sin tur trodde att jag egentligen ville göra det så han sa åt mig att göra det. Mitt svar blev: Jag föder barnet, DU tar emot det! Sagt och gjort, av flög tröjan och ut flög barnet. Lyckan när jag hörde hennes skrik och sa lite skämmigt att nu kissar jag mitt barn i ansiktet (Robert Ä L S K A R att berätta den här delen för alla) men Robert försäkrade mig om att jag INTE kissade henne i ansiktet, haha!

 

Lyckan var total, 21.12  kom en perfekt tjej ut, hela 4100g och 51 cm lång, en redig kalufs på huvudet och startade livet med att bajsa ner sin pappa på magen ( Den delen Ä L S K A R jag att berätta för alla).

 

 

 

 

Sen följde dock allt efterarbete som för mig var det värsta, det gick så fort att livmodern inte hann med, jag tappade en del blod och fick en djup bristning. Det mest jobbiga var nog att jag inte hade förberett mig på den smärta som kan komma efteråt, eller som skapades efteråt. Efter födseln var jag klar, både i kropp och hjärna. Jag tänkte att nu är det värsta över och att jag nu kan slappna av. Oj så fel jag hade. Ska inte gå in mer på detaljer men efter lite bebismys blev jag skjutsad till en operationssal då vi sagt innan att om det ska sys ska det göras där, 1 timme senare rullades jag till vårt rum och fick mysa ännu mer innan vi somnade hela familjen.    

 

 

Kan ju säga att inte mycket blev som jag föreställt mig men det gick ju bra och det är ju verkligen huvudsaken!

Jag hade önskat mer bilder från tiden på rummet innan hon föddes men det gick snabbt och annat prioriterades. Innan hade jag tänkt att jag ville sitta på en pilatesboll, få lite akupunktur och att duscha skulle vara underbart. Hann inte med nått och att duscha var verkligen inte underbart, haha!

 

Jag älskar verkligen min lilla familj