malin

Alltså det här med kroppen.

 

Jag har nog aldrig varit riktigt nöjd med min kropp, finns alltid nått man kan påpeka på. Min relation till mat går upp och ner så jag hamnar i svackor ibland och försöker styra det så bra jag kan. När jag blev gravid visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera på att eventuellt gå upp massor i vikt, jag kan ju inte mitt i alltihopa börja svälta mig. Det fanns ju en till inne i min kropp, en skrutt som behövde näring för att kunna växa och bli stark. Jag försökte träna men foglossning tidigt i graviditeten gjorde att det gick inte. Fick ont av kortare promenader och kunde bli sängliggandes hela kvällen, fokusen blev att orka jobba inget annat.

 

Jag gick upp i vikt, kläderna satt annorlunda och jag kände mig mindre bekväm i mig själv samtidigt som jag älskade mitt liv och det liv som växte inom mig. Den kärleken var starkare än mina tankar om min vikt och jag kände att jag gick upp i vikt för att mitt barn behövde det, min kropp tar hand om en till människa som inte kan ta hand om sig själv. HUR HÄFTIGT ÄR INTE DET PÅ EN SKALA!?

 

En period i mitt liv hade jag en relativt bra disciplin, tränade och åt bra. Nu å andra sidan har jag svårt att hitta den disciplinen tyvärr, jag vill så gärna men väljer annat före. Vilket egentligen gör ju att jag får skylla mig själv som faktiskt inte går ner de gravidkilon jag skulle behöva gå ner. Jag behöver inte bli 'smal' igen, jag vill bli stark igen, känna styrkan i kroppen, känna en sorts kontroll igen.

 

Jag älskar min kropp för vad den har klarat av, den har ju förfan skapat och närt ett liv. Jag måste bara tänka den tanken oftare och inte sjunka ner i spiralen med onda tankar.