malin

Hedda

Kategori: mitt liv

Hedda har nu hunnit bli både 3 och 4 månader. Så galet vad fort det går!
 
 
 
 
Det går ju inte alltid lika bra att fota barn men jag fortsätter att fota för att även få dessa bilder som även dem brukar bli fantastiska. Nedanför hade Hedda fått tag på blommorna och pappa Robert skulle ta bort dem från Hedda mun, Hedda var inte lika nöjd med detta beslut 😂
 
 
 
Hon har hittat sina fötter och håller i dom mest hela tiden, när hon inte rullar runt vill säga! Babygymmet är mycket roligare nu när hon förstått vad hon ska göra och alla leksaker som hänger ner fascinerar på ett nytt sätt.
 
 
Hon gillar att sitta med vid bordet när vi äter och vill gärna smaka lite smått, lite skeptisk men vill samtidigt ha mer. Så söt!
 
 
 
 
Det är så roligt att se allt nytt som Hedda tar för sig och nya saker som hon helt plötsligt kan och gör om och om igen! Hon är verkligen en liten minimänniska som är både bestämd och envis och charmar alla hon möter. Hon pratar och pratar och älskar när man sjunger för henne och hon sjunger gärna med.
 
Det är vår Hedda det ❤ 
 
 

1 år sen

Kategori: mitt liv


 
Idag, för 1 år sen, tog jag den här bilden på mig och mina kära Robert ont anades om vad framtiden hade att bjuda på. För senare den dagen tog jag ett graviditetstest som var positivt! Vi hade pratat om att skaffat barn och försökte väl lite sådär men när R började jobba här i Skövde så tänkte jag att "jahapp, nu kommer vi aldrig bli gravida.. vi kommer ju bara ses på helger". Men så fel jag hade. När jag väl släppte pressen och gav upp lite i tanken så slappnade jag väl av och helt plötsligt så var det ett plus på stickan. 

Som ni ser på bilden så stod Robert högvakten och jag velade länge innan jag visste om jag skulle berätta nu på telefon eller vänta till jag hämtade han i Skövde 4 dagar senare. Hur som helst så skickade jag ett meddelande till honom och sa att han fick gärna ringa när han hade tid, detta gav mig några timmar att fundera hur jag skulle göra. När Robert väl ringer vid 22-tiden så väljer jag att berätta för honom men förklarar innan att jag gärna hade sagt det ansikte mot ansikte men kan inte vänta... -Vi är gravida, vi ska ha barn ihop. Säger jag mitt i allt och får till svar -ööhh okej.. jag måste jobba nu, älskar dig. *Klick* ( typ så slutade samtalet som jag minns det). Chocken alltså! Hade kanske inte riktigt förväntat mig den reaktion, alla frågor som ploppade upp i huvudet.. Förstår ni hur skönt det var att träffa han 4 dagar senare, känna hans varma kram och puss i pannan och se hur lycklig han var!
Vi hade pratat lite under kvällarna men eftersom vi båda var lite chockade och han inte hade så mycket tid så släppte inte min stress förrän vi verkligen sågs ❤
 
 

Förlossningsberättelse

Kategori: mitt liv

Så, vad sägs om en liten förlossningsberättelse? Är ju snart 4 månader(!) sen vår lilla tös föddes.
 
Inför förlossningen hade jag kanske inte läst på massor, tror nästan att min kära sambo hade mer koll än vad jag hade. Men jag hade ändå ett litet hum om hur jag ville att det skulle gå och vara. Hah! Som att man kan planera hur det ska gå till! Det blev helt tvärtemot med hur mina förväntningar såg ut! Både bra och dåligt.
 
Jag hade innan förberett mig på att det kan (skulle) ta lång tid. Förvärkar i dagar och många timmar på förlossningen, så blev det verkligen inte kan jag lova!
 
 
Vi var beräknade tisdagen den 21 mars och hade två möten inbokade den dagen. Jag vaknade med migrän och tog Alvedon för att den skulle minska lite, i alla fall ge mig min syn tillbaka vilket den gjorde för stunden. Jag och Robert åkte tillsammans till första mötet som var med en narkosläkare. Jag har scolios och vridningen sitter i ländryggen så jag hade under hela graviditeten ställt in mig på att inte ta EDA men var ändå skönt att få prata med en kunnig om det och få höra skillnaden på EDA och Spinalbedövning. Mötet gick snabbare än va vi trott så jag åkte hem för att vila bort huvudvärken och Robert åkte och jobbade tills vi skulle möta barnmorskan. Väl där mådde jag mycket bättre och vi pratade lite om situationen vi var i att Robert bara fick vara i Skövde två veckor och behövde sen åka bort igen för en vecka (den veckan vi såklart skulle bli igångsatta). Vi pratade om att göra hinnsvepning men jag tackade nej till att göra den just då eftersom migränen kom tillbaka och blev värre och jag kände att jag inte skulle klara en förlossning (hah!) Vi bokade in en på torsdagen istället och begav oss därifrån, jag hem och Robert till jobbet.
 
Robert kom hem strax före 17 och jag hade precis skickat iväg ett meddelande till syrran om att jag trodde att jag hade fått lite förvärkar och att det blir bebis inom några dagar. Runt 16.30 hade jag vaknat och haft mensvärksliknande smärta och äntligen kändes det som att det gick framåt, att nått äntligen hände då jag inte haft några känningar alls innan. 
 
Ganska snabbt kände jag att jag behövde klocka mina värkar då de kom med ganska jämna mellanrum men var i olika styrka, hade mellan tre-fyra värkar på 10 minuter. Varannan var lite starkare men fortfarande inga problem att ta sig igenom liksom. Ringde förlossningen då min barnmorska hade rekommenderat mig att göra det då jag haft migrän under dagen, klockan var nu ca 17.30. Sköterskan var väldigt trevlig och sa att det var bra att migränen börjat gå över och att jag klarade värkarna väl och kunde fortfarande prata mig igenom dem. Vi skulle ringa in igen om tillståndet ändrades.
 
Under tiden hade Robert stått i köket och fixat våfflor och bad mig sätta mig ner och äta lite men det gick inte! Jag kunde inte ta en värk om jag inte stod upp. Så jag stod upp och smaskade i mig våfflor, mums! Dock hade värkarna ökat i styrka och kom mycket tätare nu, skulle säga att jag fick en värk ungefär varannan minut nu men fortsatte att andas och äta mina våfflor. Tog en dusch mitt i middagen för att jag tänkte att det kunde vara skönt.. nej det var det inte.. eller ja.. nä.. inte som jag hade föreställt mig.
 
Robert tyckte att vi borde ringa förlossningen igen, det tyckte inte jag. Jag tycker att jag har ganska hög smärttröskel men tvivlade på den tröskeln då dessa förvärkar gjorde mer ont än jag hade föreställt mig (Här var jag ont anande om vad som skulle hända bara några timmar senare)! Anledningen till att jag inte ville ringa in var för att jag var inställd på att förvärkar kan man ha i veckor och jag är då ingen mes, jag skulle klara av det här och hålla ut. Robert ringde ändå vid 18.15 och förklarade att jag hade värkar varannan minut men att jag klarade dem bra. Till slut fick jag lov att prata med sköterskan ändå och kunde prata någotsånär igenom värkarna och jag fick beröm  för min andning (yay!). Antingen så skulle vi vara kvar hemma och ta det lugnt eller så var vi välkomna in och kolla. Vi valde att åka in, men stressade inte så mycket. Vid 18.50 åkte vi.
 
19.00 var vi vid sjukhuset. Jag hade fått sex värkar på vägen dit och var rädd för att bli hemskickad och behöva göra det här två, TVÅ gånger till! Sen nojjade jag för att vi hade parkerat fel, haha, vilka prioriteringar alltså! Till slut kom sköterskan och hämtade oss, bland det första hon sa var att vi skulle få stanna, inombords gjorde jag volter, till henne sa jag "jag älskar dig". Vi kom in på ett rum och jag fick lägga mig ner för att sätta på CTG, en mardröm då jag inte kunde ligga ner och ta värkar samtidigt.
 
Här nånstans börjar jag tappa lite hur allt gick till och i vilken ordning då jag typ hade en enda lång värk hela tiden och belönade mig med lustgas. Det sista jag verkligen har koll på är att runt 19.30-19.45 kollade de hur öppen jag var och hade då öppnat mig ÅTTA-NIO cm! Sköterskan sa att jag var en stark kvinna varpå jag svarade att det säger hon till alla. Hon skrattade men sa också att jag var född till att föda barn. haha! Skönt att höra med tanke på vad jag hade framför mig.
 
Till slut fick jag äntligen ställa mig upp och vagga runt ett litet tag tills det var dags att lägga sig igenom och göra sig beredd att föda ett barn. Låg på rygg i sängen och min lilla bebis ville inte riktigt komma ut utan låg för högt upp som jag förstod det (?). Efter ett tag fick jag ställa mig på knä lutat mot sänggaveln och det sa typ plopp så var hon ute. Sköterskan hade frågat efter första krystvärken om jag ville ta emot mitt barn men jag sa att det får Robert göra, han i sin tur trodde att jag egentligen ville göra det så han sa åt mig att göra det. Mitt svar blev: Jag föder barnet, DU tar emot det! Sagt och gjort, av flög tröjan och ut flög barnet. Lyckan när jag hörde hennes skrik och sa lite skämmigt att nu kissar jag mitt barn i ansiktet (Robert Ä L S K A R att berätta den här delen för alla) men Robert försäkrade mig om att jag INTE kissade henne i ansiktet, haha!
 
 
 
Lyckan var total, 21.12  kom en perfekt tjej ut, hela 4100g och 51 cm lång, en redig kalufs på huvudet och startade livet med att bajsa ner sin pappa på magen ( Den delen Ä L S K A R jag att berätta för alla).
 
 
 
 
Sen följde dock allt efterarbete som för mig var det värsta, det gick så fort att livmodern inte hann med, jag tappade en del blod och fick en djup bristning. Det mest jobbiga var nog att jag inte hade förberett mig på den smärta som kan komma efteråt, eller som skapades efteråt. Efter födseln var jag klar, både i kropp och hjärna. Jag tänkte att nu är det värsta över och att jag nu kan slappna av. Oj så fel jag hade. Ska inte gå in mer på detaljer men efter lite bebismys blev jag skjutsad till en operationssal då vi sagt innan att om det ska sys ska det göras där, 1 timme senare rullades jag till vårt rum och fick mysa ännu mer innan vi somnade hela familjen.    
 
 
Kan ju säga att inte mycket blev som jag föreställt mig men det gick ju bra och det är ju verkligen huvudsaken!
Jag hade önskat mer bilder från tiden på rummet innan hon föddes men det gick snabbt och annat prioriterades. Innan hade jag tänkt att jag ville sitta på en pilatesboll, få lite akupunktur och att duscha skulle vara underbart. Hann inte med nått och att duscha var verkligen inte underbart, haha!
 
Jag älskar verkligen min lilla familj